Publicerat den 17 Sep 2008 under Personligt,Usaresan
I just found out that someone I consider a close friend has passed away. It feels unreal and it breaks my heart that he is no longer with us.
Rob was a person that it was impossible not to like. He was fun to be around and he was a real happy person although he struggled most of his life with health issues. Eventually his body gave up and Rob was taken home to his heavenly father and doesn’t have to be in pain anymore…
The first time I met Rob I was a missionary in the Buffalo ward in Minnesota. Buffalo was my first area and I was well received by the members of the ward. I especially remember the Hogans. Rob was off course one member of this wonderful family and he and the rest of his family have since then had a special place in my heart.
A couple of years ago, my wife Stina and I decided to take a trip to the US. I planned the trip so that we would visit a lot of cool places and see a lot of sights. We visited Las Vegas, Salt Lake City and New York. But it was our week in Minnesota that when we returned home had meant the most to us. We had a great time with Rob and his wife Marla and the rest of the Hogans and their extended family. They really made us feel at home and we love them all dearly.
Here are a few pictures that were taken at that time. Pictures that to me, describe the Rob that I knew.
I feel truly blessed to have known Rob and I look forward to seeing him again when we meet again in our heavenly home…
Publicerat den 8 Sep 2008 under Personligt
Trots att jag måste säga att jag överlag är tillfreds med min tillvaro så har det varit lite tungt de senaste veckorna. Stina & Wilma har varit rejält förkylda och jag har haft någon släng av det också även om det inte brutit ut helt. På nåt sätt är det nästan värre. Att gå och vara lite småkrasslig i flera veckor gör att man blir trött och tappar lusten.
Jobbet har varit lite rörigt på sistone också. Lite sena semestrar (ökad arbetsbörda för oss andra) och annat som jag behåller för mig själv har gjort att man inte alltid känt sig på topp.
Går och känner att jag måste ta tag i mig själv och ta mig ur den här svackan. Kanske att början till det är att skriva av sig lite på bloggen. Trots allt så är det ju ingen annan som kan göra något åt det än jag själv. Får väl se om jag klarar av att göra verklighet av det.
Till råga på allt så har vår bil varit på service den gångna veckan och man inser helt plötsligt hur mycket krångligare allt blir när man helt plötsligt står utan bil. Även om vi bor i en liten stad där man ofta tror sig klara sig ganska bra utan bil så märker man som sagt hur beronde man trots allt är av den.
Nä, nu skall jag glo på fotbollsmåndag en stund… Vi hörs..
Publicerat den 1 Sep 2008 under Sport
När blåvitt vann guld i höstat så var det första gången på 11 år som det skedde. En väntan som var alldeles för lång för alla blåvita själar. Men när guldet väl kom så blev firandet givetvis så mycket skönare. Den som väntar på något gott liksom.
Ikväll var jag på Ullevi och fick TYVÄRR vara med om att Gais vann sin första match mot blåvitt på 16 år. Det ironiska i det hela var att deras firande var ungefär som om de vunnit SM-Guld. De var helt euforiska över att ha slagit stora stygga blåvitt i en vanlig allsvensk match. Firandet stod inte i paritet med prestationen.
Det visar lite hur stor skillnad det är mellan lagen. Även om Gaisarna kan kalla sig bäst i stan imorgon (vilket de ju inte kunnat göra på rätt länge) så kommer de ändå alltid att vara lillebror. Det är ett ofrånkomligt faktum.
Min uppmaning till alla Gaisare är därför denna. Passa på och njut… För det lär dröja minst 16 år till innan det händer igen… ;-)