Så går ännu ett år mot sitt slut. Det är besynnerligt hur fort tiden går. Ibland känns det som att man inte riktigt hinner med i svängarna.
Har tänkt att jag skall försöka göra någon sorts summering av året som gått på ett personligt plan och framförallt på ett familjeplan. Planen är att Stina & jag skall försöka göra någon sorts årsberättelse för varje år med start 2006. Det är verkligen givande att titta tillbaka på tiden som gått ibland. Man får ta lite tid och vara nostalgisk och sedan ta nya tag och gå vidare i livet.
När jag ser framåt på 2007 så är det givetvis med stor nyfikenhet. Det är ingen tvekan om att det år som ligger framför mig/oss med all säkerhet kommer att förändra våra liv för evigt. Om allt går som planerat så blir Stina & jag föräldrar i slutet av Mars. Det om något lär ju vara en omtumlande och revolutionerande händelse i en persons liv. Ser fram emot det med en blandning av förtjusning & skräck ;-)
Nyåret skall vi fira med släkt och vänner. Skall blir trevligt med god mat, trevligt sällskap, lekar & spel.
Dags för en ändring i min tagline igen. Jag bestämde mig för att den här gången skulle jag hylla en av vår tids största rockband i Sverige. Kent.
Jocke Berg skriver verkligen intressanta texter och vissa av hans textrader har verkligen fastnat i mitt minne. Den som ni kan läsa nu på bloggen är verkligen en av dem.
”De små små orden är svåra ord och de hårda orden är enkla ord”
Texten kommer från låten ”Chans” som är en helt underbart dyster ballad. Som så ofta så handlar Jockes texter inte om spirande lycka utan om något mer ledsamt. I den här låten så handlar den enligt min tolkning om missade chanser att förmedla sina känslor till den man älskar. När man väl lyckas få upp modet så är det för sent.
Lovar att nästa tagline skall vara mer positiv… ;-) Men fundera på den här så länge…
Se till så att vi inte faller i fällan att hålla på våra känslor tills det är för sent…
Kom på att jag inte skrivit något om hur julen varit. Det kan ha att göra med att jag verkligen inte känt någon vidare julstämning i år. Tråkigt måste jag säga för Julen har alltid varit min favorithögtid.
Tror att det finns många anledningar till att jag inte känt mig speciellt ”julig” i år. Här är två…
Vädret
Det har ju inte direkt varit vinterväder ute. Ingen snö och knappt några minusgrader. Det har känts som vilken höstdag som helst.
Jobb
Har ju börjat ett nytt jobb i en butik. Den mest hektiska tiden på året är julen och dagarna därefter. Det gör givetvis sitt till att det blir svårt att uppskatta julen och känna julfrid när man springer som en skållad råtta hela dagarna.
Skall blir intressant att se hur jularna kommer att bli framöver. Det känns ju som att man verkligen står inför en ny fas i livet nu när Stina & jag väntar vårt första barn. De kommande 20-30 åren med tillhörande jular kommer ju säkerligen att te sig väldigt annorlunda en de jag hittills varit med om. Hoppas och tror att det är en positiv förändring ;-)
Magnus… Denna gigant, bland giganter…. First looser blev Daniel med ca 15 minuters marginal. Hans anekdot som han lämnade minns jag också annorlunda. Vill minnas att konserten var på Chalmers sommarklubb och inte på Valand…
Låter var alltså ”Let it go” av den underbara gruppen Dan Reed Network. Låten finns på deras album ”The Heat” och är en av den skivans oerhört starka spår. För den stora mängden är DRN kanske inte så kända. De som har hört dem minns oftast låtar som ”Rainbow Child” eller ”Get to you”. De var dock mycket mer än så… Mycket mycket mer…
Det lustiga i sammanhanget är att de är från Oregon i USA. Men jag känner ingen som kommer från varken Oregon eller USA för den delen som nånsin har hört talas om dem. I Sverige däremot så var de väldigt kända under slutet av 80, början av 90 talet. De var lite av en tidig och lite popigare version av Extreme skulle man kanske kunna säga. De samarbetade dessutom med Nuno Bettencourt (Extremes gitarrist och förste skapare) när de släppte sin Greatest Hits skiva.
Förresten, angående låten så sjunger de i senare i låten en variant på den första textraden…
”Your love is so thick, Even god couldn´t put his arms around it…”
Utlyser en tävling i samband med bytet av tagline… Textraden kommer från en låt med ett amerikanskt band. Ett av mina favoritband historiskt sett måste jag nog säga. Dock är de inte aktiva längre vad jag vet…
Den första som kan lista ut bandet får en Guldstjärna plus ett hyllningsinlägg här på bloggen…
Skriv era gissningar i kommentarerna…
Raden lyder alltså:
”Your love is so high, even god couldn’t begin to kiss its sky”
Hamnade i TV-soffan ikväll framför en film som jag sett tidigare. Den heter ”Om ödet för bestämma” eller ”Serendipity” i originaltitel. Det påminde mig om att första gången jag såg den så skrev jag ner några tankar som väcktes då. Jag letade fram dem i datorn och tänkte att det kan vara kul att läsa dem igen. Eftersom jag fortfarande anser att jag hade rätt förra gången så lägger jag upp dem här på bloggen… Håll tillgodo…
Om ödet får bestämma…
Såg idag en film med den här titeln. Inte en av världens bästa och tänkvärda filmer kanske men jag började ändå fundera på själva grundtanken i filmen. Den handlar om ett par som träffas en gång och fattar tycke för varandra. De bestämmer sig dock för att istället för att utbyta telefonnummer för att kunna hålla kontakten, låta ödet bestämma om de skall träffas igen. Eftersom det händer i New York så är sannolikheten ganska liten. Filmen slutar givetvis lyckligt som alla hollywood filmer skall göra. Men det fick mig att tänka:
Är det möjligtvis så att vi i våra liv går miste om möjligheter som vi hade haft om vi bara hade arbetat för att nå dem. Kanske att man lämnar lite för mycket åt slumpen/ödet genom att inte anstränga sig för att nå det man vill ha. Det är ju alltid lätt att ursäkta sig med att ”det var inte menat att bli så”. Kanske vi egentligen borde säga, ”jag ville det inte tillräckligt mycket för att jag skulle se till att det hände”. Jag är övertygad om att vi har oanade krafter inom oss själva att åstadkomma goda saker i våra egna liv. Att ödet skulle styra våra liv är nog bara en undanflykt för att vi själva inte har orken eller önskan att göra det.
Min gudstro gör det dessutom omöjligt för mig att tro att något eller någon annan än jag själv skulle styra mitt liv. Inte ens gud själv går ju in och styr i våra liv om vi inte ber honom att göra det. Han har givit oss rättigheten att göra våra egna val och skulle aldrig ta den ifrån oss. Låt oss därför inte själva begränsa den genom att skylla på ödet när vi inte förmår göra det som vi borde eller innerst inne vill göra.
Jag säger inte att det inte finns yttre faktorer som vi inte kan påverka som kan komma att inverka på våra liv. Vi kommer dock alltid att kunna välja HUR det påverkar oss och därigenom kan vi fortsätta att vara kapten på vårt eget skepp. Inget kan stoppa oss eller göra oss nedslagna om vi inte tillåter det. Det svåra är bara att komma dithän då man klarar av att vara i kontroll över sitt liv.
Kontentan alltså… Vi måste se till att vara kapten över vår egen skuta… Om vi inte styr så är sannolikheten stor att någon annan gör det åt oss… Och jag tror inte att det är ÖDET…
Fick ett mail av min kompis Pål med detta helsköna klipp. Bara måste lägga upp det så att ni alla kan skåda hur snyggt det kan vara med synkad dans på löpband ;-)
Jag har alltid fascinerats av det skrivna ordet och sättet varpå man kan väcka känslor genom att kombinera ett antal ord på ett visst sätt.För mig har kombinationen musik och ord alltid varit magi. Jag anser att några av vår tids största poeter är musiker.
Som underrubrik till hulldin.com kommer jag framöver att ha en del olika textrader från låtar som jag gillar. En del talar för sig själva och en del uppmanar till egna tolkningar. En del har kanske ingen egentlig betydelse men jag tycker helt enkelt om hur de låter. Det är också poesi i mina ögon. Att få ord att låta vackert tillsammans…
Den som jag slängde upp idag kommer från en låt med Stone Temple Pilots från deras utomordentliga platta ”Purple”. Låter heter ”Still Remains” och sångaren och textförfattaren Scott Weiland sa om den att det var den första kärlekslåt som han skrivit. Jag älskar refrängen som lyder:
”Pick a song and sing a yellow nectarine Take a bath, I´ll drink the water that you leave
If you should die before me
Ask if you can bring a friend
Pick a flower, hold you breath
And drift away…”
Mittenpartiet där har jag alltså just för tillfället som underrubrik. Vi får se vad det blir härnäst…
